Kalmar FF - AIK 0-1

Andra raka vinsten för AIK efter en mycket imponerande bortavinst mot svenska mästarna Kalmar. Obolo blev matchens enda målskytt efter att bloggaren Rydström i Kalmar stått för en riktigt grov felpass i eget straffområde som Pavey snappade upp och serverade nämnde argentinare. Vad som överlag gladde i matchen var AIK-spelarnas enorma arbetsinsats, det kämpades, sprangs, krigades och satsades på ett sätt som man inte sett sedan 2006 kändes det som. Backlinjen var återigen ramstark, det centrala mittfältsparet Ortiz och Tjerna kämpade ner Kalmars mittfält, Obolo och Thorstensson stressade effektivt Kalmars backlinje och förvägrade dem uppspelstillfällen.

En annan viktig detalj var att när AIK väl vann boll så satte man fart framåt direkt. Man såg inte många passningar i sidled eller hem till egen målvakt. Där Norling lugnt och metodiskt ville bygga upp AIKs spel från målvakt via backlinje och mittfält så ser man att Stahres order mer bygger på ”full fart framåt”. Norlings tankefel var att han ansåg att ett stort bollinnehav per automatik ger ett offensivt övertag, hetare chanser och fler mål. Problemet var bara att det är ytterst få lag i den moderna toppfotbollen som klarar av detta possession-spel (tillhör ens Allsvenskan den moderna toppfotbollen?). Jag tycker väldigt sällan som förbundskapten Lagerbäck men han nämnde någon gång att är du inte bättre än motståndarna på nästan varje position så är det väldigt svårt att match efter match spela sig igenom ett samlat försvar. Lägg till detta usla allsvenska planer och det är inte så svårt att inse varför Norlings taktik gick åt skogen när han övergick från det fartfyllda spelet 2006 till possession-försöket under 2007 och 2008. Hursomhelst känns det som Stahre har gått tillbaka till en snabb och tempofylld anfallsfotboll där det är viktigare och effektivare att försöka ta sig till målchanser så fort som möjligt än att komma dit efter tjugo tempodödande passningar inom laget.

Gnagarbloggen har noterat att en del skribenter på GF stör sig på Mutumbas dribblingsförsök och även om man ibland kan önska att han skulle välja det enklare alternativet så måste man också inse vilken nytta han indirekt gör. För om du nu är försvarare och ställs mot en så pass snabb och teknisk spelare som Mutumba är så vågar du till slut inte kliva upp i det offensiva spelet då du vet att det kan öppna luckor bakom dig och då hinner du omöjligt ikapp. Så bara genom att vara den han är stänger Mutumba effektivt ner en av motståndarna kanter och tvingar honom att tänka defensivt. En absolut triumf för tanken om att anfall är bästa försvar. På samma sätt hade många försvar problem med Wilton när han spelade för oss. Det kan till och med bli så att motståndarna tvingas avsätta två (2) spelare för att ha kontroll på en (1) av våra spelare. Och givetvis öppnar det upp för andra AIK-spelare.

Sammanfattningsvis, en mycket väl genomförd match av AIK – det enda smolket i bägaren var väl Paveys skada, Öhrlunds extremt osäkra fötter och att Pierre inte riktigt tar chansen när han får den. I vilket fall som helst ska det bli ett nöje att på torsdag se AIK köra över ett hybrisfyllt Malmö som tror att de ska vinna SM-guld efter två vinster mot de bottentippade nykomlingarna.